Planera avlösning: så får du verkliga pauser

Om du bär huvudansvaret för en förälder har du säkert sagt till dig själv att du ska ta en paus ”när det har lugnat ner sig”. Problemet är att omsorgen sällan lugnar ner sig av sig själv. Pauser som inte planeras blir oftast inte av, och den som aldrig kliver åt sidan kan till slut gå på reservtanken, utan något kvar till sin egen hälsa, sitt arbete eller sina relationer.

Avlösning är det formella namnet på tillfällig avlastning för den som ger mest omsorg. Det är ingen lyx och inget tecken på att du inte klarar det. Det är en del av det som gör omsorgen hållbar, för dig och för din förälder. Den här guiden visar hur du planerar pauser som en självklar del av familjens omsorg.

Vad avlösning är

National Institute on Aging (NIA) beskriver avlösning som tillfällig avlastning för den som bär huvudansvaret, så att hen får tid att vila, resa eller umgås med annan familj och vänner. Den kan vara från några timmar till flera veckor.

Enligt NIA kan avlösning ske:

• i hemmet, där en familjemedlem, vän, frivillig eller anlitad hjälpare är hos din förälder;
• på en dagverksamhet, där din förälder tillbringar en del av dagen i en miljö med tillsyn, aktiviteter och sällskap;
• på ett boende, till exempel en kortare vistelse på ett äldreboende eller korttidsboende.

Din förälders önskemål är viktiga här. En del uppskattar det sociala på en dagverksamhet; andra vill hellre ha en välbekant person hemma. Låt hen vara med och bestämma och, om det går, prova först under en kort period.

Steg 1: Bestäm vilken sorts paus du behöver

Olika pauser fyller olika behov. Tänk på en blandning:

• Regelbundna korta pauser, till exempel några timmar varje vecka för att uträtta ärenden, träffa vänner, träna eller bara vila
• Hela dagar då och då, för egna läkarbesök, familjehändelser eller en ledig dag
• Längre pauser, som en semester eller en veckas återhämtning efter en sjukdom
• Reserv vid akuta lägen, för när du plötsligt inte kan

Skriv ner vad som faktiskt skulle hjälpa dig. Ju mer konkret du är, desto lättare blir det att be om och ordna.

Steg 2: Börja med familj och vänner

NIA påpekar att familj, vänner eller frivilliga ibland står för avlösningen, och att det då kanske inte kostar något. NIA:s råd om att dela på omsorgen föreslår också att ni tar reda på vem som kan rycka in ibland, till exempel genom att stanna hos din förälder så att den huvudansvariga kan vila eller resa.

Be om något konkret. ”Kan du vara hos mamma varannan lördag mellan 10 och 16?” är mycket lättare att säga ja till än ”Jag skulle behöva lite hjälp någon gång”. Syskon som bor långt bort kanske kan komma och stanna en vecka, eller bidra till kostnaden för betald avlösning i stället.

Lägg in pauserna i den gemensamma kalendern, precis som vårdbesök. Vårt veckoschema för omsorgen och utskriftsmallen för veckoschemat gör dem synliga för alla.

Steg 3: Hitta avlösning i närområdet

Om familjen inte kan täcka allt, titta på vad som finns lokalt. Bra ställen att börja:

• Din kommun eller de lokala hälso- och socialtjänsterna. Fråga vilka former av avlösning, dagverksamhet och korttidsvistelse som finns, och vilket stöd som erbjuds anhöriga där din förälder bor.
• Din förälders vårdcentral eller läkare. Vårdpersonal, kuratorer och socialarbetare känner ofta till lokala tjänster och kan hjälpa till med kontakter.
• Lokala organisationer för anhörigstöd. Ideella organisationer, anhörigföreningar och frivilligorganisationer kan ha besöksverksamhet, stödgrupper eller information om avlösning.

När du kontaktar en verksamhet, fråga om tillgänglighet, hur långt i förväg man behöver boka, vad personalen är utbildad för, hur de hanterar nödsituationer och vad det kostar.

Steg 4: Ta reda på hur det ska betalas

Kostnaderna varierar mycket, så be om prisuppgifter lokalt. NIA påpekar att professionell avlösning oftast debiteras per timme, dag eller vecka. Möjligheten att få kostnaderna helt eller delvis täckta skiljer sig mycket mellan länder och regioner.

Fråga din kommun eller de lokala hälso- och socialtjänsterna om det finns stöd till anhöriga eller avgiftsregler som gäller för avlösning där din förälder bor. Kontrollera också om någon försäkring din förälder har kan bidra. Vår kalkylator för kostnad för hemhjälp kan hjälpa dig att budgetera för regelbunden avlösning.

Steg 5: Förbered en bra överlämning

Det som hindrar många anhöriga från att ta en paus är oron för om den som tar över kommer att veta vad hen ska göra. En tydlig överlämning löser det mesta. Gör en kort, skriftlig vägledning som tar upp:

1. Dagliga rutiner: när din förälder vaknar, måltider, önskemål, aktiviteter, läggdags.
2. Läkemedel: en aktuell lista med tider och var läkemedlen förvaras. Den som tar över följer de rutiner som redan finns; hen ska inte fatta beslut om läkemedel.
3. Hälsa och rörlighet: det som behövs för att kunna hjälpa din förälder på ett säkert sätt.
4. Kontakter: läkare, apotek, grannar och familj, samt vem man ringer först om något går fel.
5. Nödinformation: var vårdkort, eventuella dokument om vårdönskemål och kontaktlistan för nödsituationer finns. Påminn om att man alltid ringer 112 vid nödläge.
6. Små saker som betyder mycket: favoritprogram på tv, hur hen vill ha sitt kaffe, samtalsämnen som piggar upp.

Våra utskriftsmallar överlämningsblad efter besök och kontaktlista för nödsituationer är gjorda för detta. Om familjen för en daglig omsorgsdagbok, be den som tar över att skriva i den under pausen, så att du kommer tillbaka till en tydlig bild i stället för en hög med frågor.

Steg 6: Ta pausen på riktigt

Det är vanligt att en avlösningsdag går åt till att titta på telefonen var tionde minut. Kom överens i förväg om när den som tar över ska höra av sig (till exempel ett meddelande vid lunch) och vad som är tillräckligt brådskande för att ringa. Lita sedan på planen ni har gjort.

Gör avlösning till en rutin

Den mest effektiva avlösningen är regelbunden och förutsägbar. Bygg in den i veckoschemat, ta upp den när familjen stämmer av och justera den när din förälders behov förändras. Den som får regelbundna pauser orkar fortsätta ge omsorg, och det är bra för alla, även för den som får omsorgen.