Bedömning av ADL och IADL: så mäts omsorgsbehov

När någon du bryr dig om börjar behöva mer hjälp kan det vara svårt att beskriva exakt vad som har förändrats. ADL- och IADL-bedömningar ger familjer och yrkesverksamma ett gemensamt sätt att prata om vardagliga sysslor: vad personen klarar av, vad som kräver extra ansträngning och var det behövs hjälp. De är användbara verktyg för att strukturera information, inte en diagnos eller ett avgörande om huruvida någon kan bo kvar hemma.

”ADL assessment” används också på andra språk och inom andra omsorgssystem – till exempel ADL-bedömning på svenska. IADL står för ”instrumental activities of daily living”; en vanlig kinesisk översättning är 工具性日常生活活动能力. Benämningarna skiljer sig åt, men den praktiska frågan är liknande: vilket stöd hjälper personen att klara vardagen på ett säkert sätt och i enlighet med sina önskemål?

Vad betyder ADL och IADL?

Aktiviteter i dagliga livet (ADL) är grundläggande personliga sysslor. Katz index omfattar vanligtvis sex områden: att bada, klä på sig, gå på toaletten, förflytta sig mellan olika platser, till exempel mellan säng och stol, kontrollera urin och avföring samt äta. Här avser äta vanligtvis den fysiska förmågan att föra mat från tallriken till munnen – inte att handla eller laga mat.

Instrumentella aktiviteter i dagliga livet (IADL) är mer komplexa sysslor som ingår i att sköta ett hushåll och vardagsliv. Lawtons IADL-skala omfattar vanligtvis att använda telefon eller annan kommunikationsutrustning, handla, laga mat, sköta hushållet, tvätta, ta sig runt, hantera läkemedel och sköta pengar.

ADL: grundläggande personlig omvårdnad	IADL: att klara vardagen
Bada och klä på sig	Handla och laga mat
Gå på toaletten och kontrollera urin och avföring	Hushållsarbete och tvätt
Förflyttning och måltider	Transport och kommunikation
	Hantera läkemedel och pengar

En person kan klara sin personliga omvårdnad men ha svårt att handla eller passa tider, eller behöva hjälp med att bada men klara sig inom andra områden. Genom att titta på båda grupperna undviker man att se ”självständig” eller ”beroende” som ett antingen-eller.

Hur fungerar Katz- och Lawtonskalorna?

Katz index för ADL sammanställer observationer inom de sex områdena för personlig omvårdnad. I en vanlig version bedöms varje område utifrån om personen klarar det självständigt eller behöver hjälp. Vissa versioner använder en totalsumma, medan andra beskriver personens förmågor i stället. I översikten över Katz index beskrivs de sex områdena och hur indexet används.

Lawtons IADL-skala omfattar de åtta mer komplexa sysslorna som anges ovan. I vanliga versioner ges poäng för självständighet som sedan summeras, men formulär och poängsättningsregler kan skilja sig åt. Om du stöter på ”Katz schaal berekenen” eller ”calculate the Katz scale” bör du vara försiktig med att använda en totalsumma från nätet som ett slutgiltigt svar: det exakta formuläret, definitionerna och bedömarens syfte spelar roll. En poängsumma är en strukturerad ögonblicksbild, inte ett fullständigt mått på någons behov, förmågor eller livskvalitet. Läs översikten över Lawtons IADL-skala för information om dess områden och användning.

Ingen av skalorna fångar alla viktiga detaljer. De visar kanske inte hur lång tid en syssla tar, om någon behöver påminnelser, hur mycket ansträngning den kräver eller om förmågan varierar under dagen. De ersätter inte heller professionella bedömningar. En persons rutiner, kultur, hemmets utformning, kommunikationsbehov och önskemål kan påverka vad ”hjälp” innebär.

Så kan familjen uppmärksamma stödbehov före en bedömning

Du behöver inte göra en formell bedömning med en skala hemma. Samla i stället konkreta och neutrala exempel som hjälper en yrkesperson att förstå hur en vanlig vecka ser ut. Om det går, involvera din närstående i samtalet: fråga vad hen tycker är svårt och vilken sorts hjälp hen skulle uppskatta.

Anteckna följande för varje syssla:

• Vad som händer: till exempel ”behöver hjälp att kliva över badkarskanten” i stället för ”kan inte tvätta sig”.
• Vilken sorts hjälp som behövs: en påminnelse, att någon finns i närheten, hjälp med att lägga fram saker, handgriplig hjälp eller att någon annan utför sysslan.
• Hur ofta och när: varje dag, ibland, bara på kvällen eller efter en ansträngande utflykt.
• Hur lång tid det tar och hur det påverkar dagen: ta med pauser för vila, aktiviteter som inte blir av eller sysslor som inte blir gjorda.
• Vad som underlättar: stödhandtag, invanda rutiner, anpassade kläder, skriftliga instruktioner eller sällskap av en annan person.
• Personens egen uppfattning: vad hen vill fortsätta göra själv och vilken hjälp som känns acceptabel.

Till exempel kan ”kan klä på sig själv” missa att personen behöver upprepade påminnelser för att välja lämpliga kläder, eller att knäppningar är svåra på grund av begränsad rörlighet i händerna. Anteckna det du faktiskt ser i stället för att gissa vad det beror på. Om en annan familjemedlem ser ett annat mönster kan du anteckna det också; behoven kan variera från dag till dag.

En kort dagbok är ofta mer användbar än att försöka komma ihåg allt under ett vårdbesök. Checklistan för bedömning av omsorgsbehov kan hjälpa dig att strukturera frågor, och Daglig omsorgsdagbok kan hjälpa dig att anteckna vad som hänt och vilket stöd som gavs. Håll anteckningarna sakliga och respektfulla och förvara dem på en privat plats.

Vad du ska berätta för den som gör bedömningen

Skriv ner dina främsta funderingar och några aktuella exempel inför ett möte. Berätta om förändringar jämfört med personens vanliga förmågor, sysslor som börjar bli svåra och stöd som redan ges av familj, vänner eller avlönad omsorgspersonal. Beskriv vad personen klarar nu och vad som blir svårt när en vanlig hjälpare inte är tillgänglig. Berätta vad som underlättar för din närstående att delta i samtal och sysslor om hen har behov kopplade till kommunikation, hörsel, syn, minne eller rörlighet.

Fråga vem som kommer att göra bedömningen, vilken information de behöver och om din närstående kan ha någon med sig. Rutiner och regler för vem som har rätt till stöd varierar mellan länder och lokala områden. En lokal socialtjänst kan förklara hur det går till. I England beskriver till exempel NHS hur man begär en behovsbedömning från socialtjänsten.

Syftet är inte att bevisa att någon inte klarar sig själv. Målet är att göra samtalet om stöd konkret: vad som är viktigt för personen, vad hen kan göra med eller utan stöd och vilken hjälp som kan underlätta vardagen. Om förmågan förändras plötsligt eller om du oroar dig för ett nytt hälsoproblem ska du kontakta en läkare eller lämplig lokal vårdgivare i stället för att förlita dig på en checklista eller poängsumma.